Doctorow går runt, runt, runt på kontoret. Svetten sipprar långsamt nerför pannan under brättet på den solblekta stråhatten, som sett sina bästa dagar. "Nej! Nej! NEJ!", utstöter han så med emfas, blickandes mot taket, där en trött fläkt långsamt viftar runt den närmast stillastående varma luften längs takfärgen som sedan länge börjat krackelera. "Värre än att skåda Dagon, käre Gud! Jag är kränkt djup in i min själ!" Doctorow går ryckigt över golvet, fäktandes uppgivet med armarna, och endast genom gudarnas försorg undgår den enda levande krukväxten på kontoret att knuffas i golvet, och fram till det oputsade fönstret. "Fan också, Lockwood! Det var ju din tur att hålla efter kontoret", muttrar Doctorow, och lirkar till sist upp handtaget till fönstret, som närmast fastkärvat långsamt öppnas, högljutt gnisslande i protest. Doctorow sticker ut huvudet genom fönstret, andas in djupt av den, jämfört med inomhus, friska luften och fyller lungorna, innan han i upphetsad falsett vrålar ut i gränden: "DEt hETeR LAbrAdOr ReTriEVer, OcH InTe ROveR!!!" Efter att ha fått rimlig kontroll över sitt farligt höga blodtryck igen, drar så Doctorow in huvudet till sist. Han går fram till den lilla städskrubben, där Frank Cannon allt som oftast sitter på en skurhink och sover med ena ögat öppet och sitt vapen i knät, och plockar fram städsaker till Lockwood, så att denne får ändan ur och tvättar fönstrena någongång. "Allt ska man behöva göra själv" kverulerar Doctorow närmast parodiskt uppgivet, då han sjunker ner i soffan med dagens Arkham Advertiser i ena näven, och en grogg i den andra....
No comments:
Post a Comment